Jag är snart 40 år gammal, om tre år. Gör detta att jag känner mig gammal och klok? I vissa lägen känner jag mig, inte gammal, men klok. Och ibland känner jag mig väldigt ung och omogen.
Jag tänkte på det imorse när jag var på väg till jobbet. Vad är det som gör mig till den jag är, eller gjort mig till den jag är?
Stort självförtroende men liten självkänsla
The story of my life tills för cirka 6-7 år sedan. Jag var klassens pajas, en populär tjej som på ytan såg ut att ha en bra självkänsla, ett bra liv. Men så var inte fallet. Jag inser nu att jag krävt väldigt mycket av mig själv, att bevisa för mig själv vad jag är värd. Att jag inte tillåtit andra människor att hjälpa mig, och fram tills jag träffade min man så kände jag mig väldigt ensam, trots många vänner. Jag hade ett socialt liv med massa kul inbokat.
Ett mentalt breakdown har lett mig dit jag är nu
Vägen har varit väldigt krokig och lång även om jag försökt skynda på processen många gånger utan att lyckas. När jag gick Hälsopedagogiska programmet på Högskolan i Gävle läste vi en kurs om stress och fick i den prova på mental träning i form av mindfulness. Vi satt tillsammans i mindre grupper i ett rum vid ett runt bord. Vi blev ombedda att sitta i tystnad och blunda några minuter, jag minns inte hur länge vi skulle sitta. För jag började väldigt snart att hyperventilera. Läraren tog mig åt sidan i ett annat rum och förklarade att detta är en vanlig reaktion om man har massa grejer inom sig som man försökt lägga locket på.
Där började en lång resa med olika samtalsterapeuter för att lösa upp alla knutar och jobbiga tankar och känslor som fanns inom mig. Men där började också den jag är idag att formas.
Det har, pardon my french, varit en jävligt jobbig väg att gå men också lika viktig att gå. För det har gjort mig, på gott och ont, till den jag är nu.
Och nu då?
Jag vet vem jag är, jag vet mina styrkor och svagheter. Jag är ödmjuk för att jag aldrig blir ”klar” och det kan jag känna både frustration inför men ökar också spänningen på livet. Jag står stadigt på jorden, men ibland fladdrar jag iväg och då tar jag hjälp av framförallt min man att ta ner mig på jorden. Nu är jag mamma och det grundar mig men gör mig också väldigt medveten om mig själv som förebild för dem.
När jag gick in i väggen så fick jag kontakt med en kurator. Hon var toppen första två tillfällena för hon bekräftade mig på ett sätt som jag behövde höra av en utomstående. Men vid tredje tillfället började hon prata om mitt förflutna, och då insåg jag att jag var klar med många tidigare smärtor. Att utmattningen (som jag ska skriva mer om) berodde på händelser och beslut framförallt för en tidsperiod som började cirka ett år innan jag faktiskt inte orkade mer.
Jag blir aldrig klar, men jag är klar med mitt förflutna. Det som gjorde så ont och skapade mycket ångest och smärta. Det är en annan Maria, en som jag bara vill krama och hålla om.
Jag jobbar fortfarande på att be om hjälp och har blivit mycket bättre på det anser jag. Jag ställer inte så stora krav på mig själv och jag lyssnar till min inre röst. Jag lägger in stunder för vila och återhämtning kontinuerligt då jag kan checka av med mig själv vilka mina behov är nu. Precis som jag tränar fysiskt varje dag så tränar jag mentalt varje dag. Numer avslutar jag varje dag med meditation och ÄLSKAR det.
Jag vill avsluta med några citat som fångade min uppmärksamhet i samband med detta inlägg men också fråga dig om du brukar se bakåt och reflektera om det fortfarande påverkar dig idag? Och i så fall på vilket sätt, håller det dig tillbaka eller hjälper det dig framåt?
”Vår bakgrund och våra omständigheter må ha påverkat vilka vi är, men vi är nu ansvariga för vilka vi vill bli i framtiden.”
”Den mest inflytelserika person du kommer att prata med idag är du, så var noga med vad du säger till dig själv.”
Du befinner dig idag där dina tankar fört dig och imorgon kommer du att befinna dig där dina tankar tagit dig.
Bjuder även på några bilder från mitt tidigare liv
Det var mycket fest och försök att vara festens centrum. Blir trött bara att tänka på det… 
Jobbade i Vemdalen en månad 2008. Vemdalen och att kunna åka skidor varje dag var fantastiskt men trivdes inte med mina kollegor, boendet eller jobbet. Numer vårdar jag min tid för mycket att ge mig in i åtaganden som inte känns rätt i magen. 
Med familjen, och återigen pajasen som alltid ska vara i centrum. Det har varit utmattande rent känslomässigt att vara sån. Jag är fortfarande en pajas men jag behöver inte stå i centrum, jag är tillräckligt trygg i mig själv för att inte söka bekräftelse som jag gjorde tidigare.
Sen kom han in i bilden och allt förändrades. Som Laleh sjunger, det kommer aldrig bli som förr. Nä bara bli bättre. En fin sång både till text och musik.
Inlägget Throwback thursday dök först upp på Liltraining - Maria Lavestedt Segeblad.