En fråga jag brukar ställa mig själv är ”Varför håller jag inte fast vid en rutin om den funkar?” I detta fall kanske det inte handlar om en rutin, utan snarare en fråga om attityd eller självmedkänsla.
En stor anledning till att jag blev utmattad var bristen på kärlek till mig själv, en oförmåga att prioritera mig själv. Jag satte mina barn, min man och allt och alla andra före mig själv. Dvs det fanns inte utrymme för att ta hand om mig, mitt välmående, min hälsa. Jag tror tyvärr att detta är en gemensam nämnare för många som blir utmattade, ett fröken eller herr duktig syndrom som inte är särskilt positivt för individen. Ingen begärde det av mig, men en blandning av kontrollbehov och stor omsorg om andra gjorde att det blev så. Jag är en snäll person. Snäll upplevs av vissa som negativt, och det håller jag inte med om. Snäll är bara ett annat ord för vänlig, problemet var att jag var FÖR snäll. Mot andra, men väldigt hård mot mig själv.
Jag jobbar verkligen på min självmedkänsla. Självmedkänsla det är att stötta sig själv i motgångar istället för att reagera med hård inre kritik eller kräva av sig själv att vara perfekt i alla lägen. Inte konstigt att jag blev utmattad så här i efterhand så hård jag var mot mig själv, som även mina bästa vänner vittnar om.
Men imorse vaknade jag sådär trött i själen som jag var innan jag blev utmattad. Det har dels med vår minsting att göra som tyvärr trendar att vakna tidigare och tidigare och som numer vaknar 4,40. Med ett skrik, hjärtat rusar upp i taket av chock. Så det bidrar, men idag kände jag att något annat låg bakom. Den där gnagande känslan av att jag höll på att tappa mig själv och mina behov igen. Så efter att vi lämnat barnen på dagis så kraschade jag först i soffan och tänkte kolla på någon feelgood film eller serie. Men så tittade jag ut och såg all den vackra, fluffiga snön och insåg att jag höll på att ta på mig en offerkofta. Och då blev jag motiverad att hantera detta på ett annat sätt. Så jag tog på mig och gick ut på en promenad. Lyssnade på mina knarrande fotsteg i snön och klassisk musik i hörlurarna. Efter nästan en timmes promenad så började mina tankar ta nya former och se nya lösningar. Samtidigt sprack molnen upp och solen kittlade mig i ansiktet. Det var en magisk känsla, som att naturen kramade om mig och hyllade mig för mitt beslut. Sen gick jag hem och mediterade i 15 min och började prata lösningar med min man. Sen började jag direkt sätta bollen i rullning för att sätta lösningarna i action.
Jag känner mig väldigt stolt över mig själv. Jag har lärt mig något av allt detta. Det är ok att dippa men inte för länge, det blir inget bättre av. Jag dippar men kommer väldigt snabbt upp igen. Jag ber om hjälp och jag står upp för mig själv. Jag är stolt över mig själv. Nu känns det bättre. Och naturen denna förmiddag, ahh. Tog massa kort för att föreviga och dela den underbara känslan som jag fick av denna timme.
Är du bra på att sätta dig själv först, vågar du vara lite ”ego”?
Inlägget Damn it, jag gör det igen! dök först upp på Liltraining - Maria Lavestedt Segeblad.