Det här är min son, som sover tryggt i vagnen när jag gick på promenad för att handla lite till dagens middag när en fin vän kommer på besök. Men idag orkar jag inte skriva någon peppigt inlägg om träning, drömmar eller gott och nyttigt att äta.
Jag fick en riktig wake up call imorse när jag scrollade flödet på Facebook. En vän hade delat en film om kriget i Syrien. En väldigt ocensurerad sådan. Jag ska inte gå in på detaljer, men om jag säger att jag grät i flera timmar efteråt och ännu känner mig helt knäckt, så kanske du förstår. För dig som följer mig på Instagram vet vad jag pratar om.
Herregud, vad de stackars människorna fått lida. Oskyldiga människor som kommer hit skadade både psykiskt och fysiskt, splittrade familjer som sörjer. Barn som fått men för livet.
DET SKULLE KUNNA VARA OMVÄNDA ROLLER!
Det är helt sjukt att en så liten andel personer, sett till hela världens befolkning, kan sätta en värld i skräck. Och hit kommer människor som flyr för sitt liv från dem och vi gnäller att de kostar skattebetalarna pengar och bränner ner deras kortsiktiga boenden. Jag skäms. Sen finns det de som är eldsjälar och hjälper till med pengar, tid och närvaro. Wow all cred till er. Sen finns det de som inte gör något för vi har fullt upp att vara avtrubbade och inte vilja inse att detta påverkar oss också. Vi kan inte blunda för det. Jag kan inte blunda för det längre. För det har jag gjort. Och jag skäms för det.
Jag har så många gånger tidigare gått förbi den romerska kvinnan som tigger utanför Ica och tänkt att jag inte har några kontanter att ge och därför inte gjort något. Skämts för mycket för att ens säga hej, ge henne ett leende.
Idag fick jag fan nog på mig själv. Jag köpte lite mat och gav henne. Hon blev så tacksam, fick tårar i ögonen och blev chockad tror jag. Tyvärr för detta händer nog alltför sällan. Jag gav henne en kram och sedan gick jag raskt därifrån för att hon inte skulle se mina tårar. Jag skämdes att jag inte gjort så tidigare.
Vi uppfostrar nästa generation vuxna och har ett viktigt ansvar. Barn gör inte som vi säger, de gör som vi gör. Jag vill ge mina barn värderingen att vi är lika mycket värda. Vi hade bara tur som föddes i Sverige och vi kan dela med oss för att visa vår tacksamhet. För jag känner en enorm tacksamhet för min livssituation.
Det behövs ta mig tusan mer kärlek och öppna armar i denna värld, inte krig och vapen. Vi behöver visa mer mod. Låta oss inspireras av kloka människor som Malala.
INGEN KAN GÖRA ALLT, MEN ALLA KAN GÖRA NÅGOT!
Inlägget Det här är verklighet dök först upp på Liltraining.