Det här är ett inlägg av den mer personliga varianten. Jag tänkte prata om det faktum att jag under några år gick i terapi. Jag tänker dock inte prata om den specifika anledningen, det är för privat.
Hösten 2004 gick jag konstant runt med en klump i magen. Alldeles för mycket som hänt och levde i ett destruktivt liv med för mycket festande och försök att förtränga att jag inte mådde bra, både för mig själv och andra. Jag kände mig liten, oviktig och rätt så trött och värdelös faktiskt. Det gick så långt att jag ”bröt ihop” som det sägs när någon inte orkar hålla upp en fasad längre.
Det var så otroligt jobbigt. Jag sov och grät väldigt mycket. Men jag är tacksam att jag fick pepp och stöd av otroliga vänner i mitt liv. Det gjorde att jag orkade leta upp en terapeut och börja prata om varför jag mådde så dåligt.
Det finns massor av terapeuter i Stockholm, det är inte svårt att hitta dem men svårt att hitta rätt. Och otroligt energikrävande när jag redan var på botten. Efter att ha gått igenom ett par, jag tror jag träffade ca 10 olika på tre år, så fick jag äntligen 2008 kontakt med en kvinna genom ett tips från en kompis kompis.
Hon var väldigt aktiv i samtalet och det var verkligen en dialog. Tidigare upplevde jag att terapeuter endast ställde frågor för att få mig att prata och denna monolog gjorde att jag kände mig utsatt och vilsen. Med denna fantastiska kvinna fick jag svar på frågor, vi reflekterade tillsammans över mina tankar och handlingar. Hon gjorde anteckningar och hade stenkoll på tidigare samtal så vi direkt vid varje träff kunde fortsätta där vi senast avslutade.
Jag är oerhört tacksam att jag kom i kontakt med henne. Tänker ännu idag på den tiden och minns hur hon bemötte mig. Jag gick till henne 2-4ggr i månaden mellan 2008-2010 och det var en investering i mig själv som jag är väldigt nöjd med! Hon hade landstingsavtal så därför hade jag råd att gå så ofta och så länge. Jag avslutade på eget bevåg. Inte för att jag inte var nöjd, utan för att jag var nöjd. Jag var klar. Med den hjälp jag fått kände jag mig stark, redo att gå vidare. Blicka framåt med ny kraft, nya värderingar och en stark självkänsla. Jag minns tyvärr inte hennes namn, annars hade jag gärna rekommenderat henne.
Jag skriver detta för att precis som PT-Fia säger så måste detta pratas mer om. Det är inte fult att inte må bra, att känna att du behöver hjälp att komma vidare för att du mår dåligt eller känner dig förvirrad. Jag ser det som en styrka att jag orkade fortsätta leta terapeut, att jag vågade berätta för min dåvarande chef så jag kunde möjliggöra tid för att gå dit.
Jag är verkligen så oerhört tacksam för denna tid. Och stolt att jag hade mod att lita på henne så hon kunde ge mig verktyg och möjligheter att gå vidare, må bra igen. Det var absolut startskottet för så många bra händelser i mitt liv som varit, är just nu och som komma skall.
Det är inte fult att behöva hjälp. Du är inte svag för att du behöver kontakt med psykolog, terapeut eller coach. Du är modig som vågar påbörja den resan. Du är stark som vågar visa dig själv den kärleken att ge dig tid att läka. Du är värd det.
Inlägget Terapi dök först upp på Liltraining.